Madeleine Lahti – en frisk(is) fläkt i Enköpings föreningsliv
Från lärare till ledare, från friidrottsbanan till föreningslivet till gymmet. Engagemang och gemenskap går som en röd tråd genom Madeleine Lahtis resa. Här berättar hon om drivkrafter, lärdomar och utmaningar i rollen som verksamhetschef på Friskis & Svettis i Enköping – och varför känslan av sammanhang är viktigare än själva träningen.
Publicerad
Senast uppdaterad
1. Från klassrummet till idrottshallen – vad har du tagit med dig från läraryrket in i din roll som verksamhetschef?
– Som lärare lär man sig att organisera och få grupper att fungera – något jag haft stor nytta av på Friskis. Vi har runt 100 ideella funktionärer, och det gäller att skapa lagkänsla samtidigt som varje individ ska känna sig sedd och motiverad. Jag har ingen tydlig ledarfilosofi, men frågan får mig att börja reflektera över det
2. Vad saknas mest i barns fritidsliv – och hur vill du förändra det?
– Många barn rör sig, men saknar ett sammanhang. Att gå och träna på Friskis är ett steg till ett aktivare liv. Vad gäller föreningslivet så ger det mer än motion – det skapar gemenskap, trygghet och mening. Jag önskar att fler barn och unga upptäckte det. Spontanidrott i all ära, men det går inte att ersätta den kraft som finns i att tillhöra en grupp där man behövs.
3. Friskis växer – vad är viktigast att bevara i det?
– Vår identitet som förening, att vi inte är en gymkedja utan Friskis. Vi bygger på ideellt engagemang och det ska kännas. Vi har idag 4 500 medlemmar och växer ur våra anläggningar. Vi öppnade ett komplementgym förra året för att avlasta huvudanläggningen, men nu bygger vi snart ut igen. När vi växer måste vi värna om trivseln, att alla tar ansvar för varandra och våra lokaler – och att vi fortsätter känna oss som ett ”vi”.
4. Rugby, friidrott – hur har det format dig som människa och ledare?
– Idrotten har format hela mitt sätt att tänka. Jag har simmat, orienterat, spelat rugby och varit aktiv i friidrotten. När jag ser tillbaka är det inte tävlingarna jag minns starkast utan resorna, lagkänslan, glädjen och tillhörigheten. Det har lärt mig hur viktig gemenskap är – och hur man bygger den.
5. Vad ligger bakom EAI:s framgång när det gäller återväxt och engagemang?
– Vi tror inte på att pengar skapar engagemang. Vi har aldrig arvoderat ledare eller styrelse. Istället lägger vi tid på att få människor att känna sig välkomna och behövda. Att ställa frågan, ge ett konkret uppdrag och visa uppskattning – det är så man får folk att vilja vara med.
6. Kuppen du och EAI gjorde på Ungdomsidrottsgalan i år, om den ”försvunna” längdhoppsgropen som ni önskar få tillbaka, gav den resultat?
Många barn rör sig, men saknar ett sammanhang
– Vi visste inte om det skulle leda till någon förändring, men kuppen fick uppmärksamhet och väckte reaktioner. Det var viktigt för oss att agera, men på ett sätt som var respektfullt mot galan och övriga pristagare. Vi ville synliggöra en större fråga: att friidrott också måste ha plats på vintern.
7. Som kvinna i ledande roller inom idrott, vilka barriärer har du mött – och hur har du tagit dig förbi dem?
– Lokalt har jag inte märkt av något, men när jag var aktiv i rugbyn nationellt och internationellt mötte jag ofta härskartekniker. Det kunde vara subtilt men påtagligt. Samtidigt gav det också möjligheter – som kvinna i en manligt dominerad miljö fick jag en viss uppmärksamhet och använde den för att driva jämställdhet.
8. Vad skulle du säga till ditt 18-åriga jag?
– Att fortsätta bry sig och stå upp för det man tror på, men också försöka förstå andras perspektiv. Jag var väldigt engagerad, ibland ganska högljudd, och det var okej. Men med tiden lärde jag mig att påverkan också kräver lyhördhet.
– Det är en insikt jag bär med mig än i dag.
