Felicia nekas färdtjänst: ”Måste bevisa att jag är tillräckligt handikappad”
När Håbo kommun skär ned på stödinsatser och färdtjänst drabbas personer med funktionsnedsättningar hårt. En av dem är Felicia Grimmenhag, elitidrottare och projektledare inom parasport, som förlorade båda benen som 17-åring. Nu har hon fått ett preliminärt avslag på färdtjänst till jobbet – med motiveringen att hon inte kan bevisa medicinskt att hon inte klarar av att åka buss.
Publicerad
Den 13 juni 2011 kolliderade Felicia med en bil när hon körde moped.
– En kraftig kollision inträffade och den dagen förlorade jag mina ben och mitt liv förändrades för alltid.
I dag arbetar hon med att göra ridsporten mer tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Men möjligheten att ta sig till arbetet på Söder i Stockholm är långt ifrån självklar. Hemma i Häggeby är hållplatserna inte upphöjda och vägen dit både lång och backig. Från bussen är det ytterligare 600 meter i brant terräng.
– Jag har fått ett preliminärt avslag eftersom jag tydligen inte kan bevisa medicinskt att jag har svårigheter att åka kommunalt. Trots att jag har amputerat benen, sitter i rullstol och bussarna inte alltid är tillgängliga.
”Dragit åt rejält i Håbo”
Hon beskriver en vardag där snö, slask och ovilja från chaufförer att fälla ut rampen gör resor omöjliga.
– Det händer oftare än man tror.
Enligt Felicia bortsåg handläggarna från läkarutlåtandet och beslutet kändes redan på förhand givet.
– De har dragit åt rejält i Håbo kommun. Jag upplever att avslag är mer norm än undantag.
Förra året skars antalet längre färdtjänstresor ned från 200 enkelresor till 12.
– Det betyder i praktiken sex resor. Jag brukade åka 40–50 per år. Nu är det helt orimligt.
Trots omfattande funktionsnedsättning – amputerade ben, höftprotes, diabetes och nedsatt styrka i armarna – är hon inte berättigad till ledsagare eller assistans.
– Förr räckte det att nämna att jag saknar ben. Nu måste jag uppenbarligen precisera allt i detalj.
”Kämpa för sina rättigheter”
Felicia menar att utvecklingen speglar ett större nationellt skifte. 2024 riktade FN skarp kritik mot att Sverige inte lever upp till Funktionsrättskonventionen.
– Det känns som att jag hela tiden måste bevisa min rörelsenedsättning, att jag är ”tillräckligt handikappad”. Det är det skamliga. Alla myndigheter ifrågasätter. Man måste kämpa för sina rättigheter hela tiden.
Och konsekvenserna är bredare än individuella.
– Det slår mot anhöriga, det sociala livet och möjligheten att arbeta. Det här är något mycket större.
Sårbart
Hon kan köra bil, men det är dyrt och sårbart.
Det är det skamliga. Alla myndigheter ifrågasätter. Man måste kämpa för sina rättigheter hela tiden.
– Om bilen går sönder har jag inga alternativ. Kommunalt är inte ett alternativ, så färdtjänst är det enda som fungerar.
Att åka buss är i praktiken inte möjligt för henne.
– De få gånger jag åkt har jag gjort det med kompisar eller familj som hjälpt mig. Många med mig upplever samma sak, chaufförer har inte alltid tid eller kan ta ut rampen.
Den 12 december lämnade hon in sin överklagan. Nu riktar hon en uppmaning till beslutsfattarna:
– Alla politiker som bestämmer – kom gärna hem till mig så kan vi testa att åka rullstol tillsammans ut till Söder. Då får ni se hur det faktiskt är.
Håbo kommun, genom Fredrik Westin, förvaltningschef för vård- och omsorgsförvaltningen, säger i en skriftlig kommnetar till Ena Håbo-Tidningen att man inte uttalar sig i enskilda ärenden och hänvisar till det beslut som togs förra året:
”De nya riktlinjerna för färdtjänst och riksfärdtjänst, som gäller från november 2024, innebär att beviljad färdtjänst omfattar 200 enkelresor per kalenderår. Resorna kan göras upp till 3 mil utanför kommungränsen, varav 12 resor kan nyttjas upp till 6 mil. Antalet resor per år är oförändrat. Resor till och från arbete ansöks separat som arbetsresor. Är den enskilde missnöjd med beslutet kan beslutet överklagas och få det prövat i domstol”.
