Från Fagerudd till Robinson – Sebastian kastades rakt in i hetluften

Hallå Sebastian! Hur känns det att plötsligt vara Robinson-joker – och vad var din första tanke när du fick frågan?

– Panik! Men efter att ha funderat lite landade jag i att det nog passar mig ganska bra. Att komma in som joker är svårt, för du får alla andra emot dig direkt. Å andra sidan slipper du mycket av det första gnabbet när rollerna i gruppen ska etableras. Att snabbt komma in i nya situationer och sammanhang är något jag är bra på och tycker är roligt. Men min målsättning fick justeras lite. Från att ha haft som mål att vinna allt blev målsättningen att överleva mitt första öråd.

Du driver Fagerudd i Enköping till vardags. Vad var svårast – att driva en konferensanläggning eller att överleva på en öde ö?

– Alltså, att leva på en öde ö är faktiskt inte så svårt. Det visar sig att vi nästan inte behöver några av de bekvämligheter vi omger oss med. Det svåra i Robinson är att det är en massa personer som vill få bort dig därifrån. Å andra sidan hinner jag ofta inte ens få av mig jackan på Fagerudd innan jag stöter på dagens första utmaning. Men där har jag i stället en massa härliga och kompetenta människor som hjälper och stöttar mig. Så även om det är supersvårt att driva en konferensanläggning så väljer jag ändå det. Alla dagar i veckan!

Vilken av dina erfarenheter från Fagerudd hade du mest nytta av på Robinsonön?

– Mitt jobb på Fagerudd är otroligt varierat och ställer mig inför en massa oväntade situationer och personligheter. Jag är van att improvisera. Men ett komplext arbete kräver också att jag måste lita mycket på andra. Och hur konstigt det än låter i en tävling som går ut på att hugga varandra i ryggen, så är tillit en stor tillgång. Jag tror att när vi visar att vi litar på andra, så litar de på oss.

Vad kan vi egentligen förvänta oss av dig som Robinson-joker – charm, taktik, dramatik eller lite av allt?

– Ha ha, lite av allt. Eller kanske inte så mycket taktik. Och inte charm heller. Jag är helt okej på det mesta och jag säger vad jag tycker, men jag är verkligen ingen taktisk dansare. Och det skapar i sin tur lite dramatik. Men jag är övertygad om att det är lättare att förlåta någon som får dig att le. Så jag skämtar mycket, och det är väl någon sorts charm, antar jag. Mitt trick för att försöka komma in i gruppen var att öppna flest kokosnötter. Så det gjorde jag.

Du som är van att ha koll på läget på Fagerudd – vad händer när du själv hamnar i en situation där du inte kan bestämma?

– Det kan jag inte svara på. Så länge jag har koll är jag samlad och genomtänkt. Det är när jag tappar kontrollen som jag inte på förhand kan säga hur jag kommer att reagera. Det kan bli både det ena och det andra. Jag tror att den som är mest nyfiken på att se programmet är jag själv, för i vissa stunder har jag ingen aning om hur jag framstår, vad jag sa eller gjorde. Det är spännande, men också superläskigt.

Vad var den största överraskningen med att vara med i Robinson?

– Hur fina alla ändå var mot varandra. Vi var absolut fiender, men också vänner. Och trots att vi betedde oss som idioter emellanåt – jag också – så kunde vi förlåta varandra. Och när det kom till att dela mat var det millimeterrättvisa som gällde. Jag tycker att det ger hopp om mänskligheten.

Efter Robinson – vad uppskattar du mest i vardagen som du kanske tog för givet tidigare?

– Min fru och mina barn. Och hundpromenader. Och att vara på jobbet. Och musik! Men jag har också blivit bättre på att göra ingenting. De här skärmarna vi omger oss med är verkligen skit, särskilt om vi använder dem till att jämföra oss med andra i sociala medier. Att vara fri från skärm och oändliga dopaminkickar på en öde ö ger verkligen perspektiv på vad som är viktigt i livet. Det är okej att bara sitta på en sten och titta ut över havet. Eller på en parkbänk. Vi människor är gjorda för att sitta runt en lägereld tillsammans. Att bara prata, och framför allt att lyssna, är underskattat.