Lovisa Stråles livsöde – en berättelse som inte får glömmas
Lokal historia. Vem bodde i husen förr, vilka livsöden döljer sig bakom gamla fotografier och vilka historier har fallit i glömska? Evelina Hörnqvist, som driver Enköpings Historia i sociala medier, bjuder framöver på historiska berättelser och bilder i sina återkommande krönikor i Ena Håbo-Tidningen.
Jag heter Evelina Hörnqvist och har ett brinnande intresse för historia. Sedan en tid tillbaka driver jag Enköpings Historia på sociala medier.
Bakom varje byggnad och gata i Enköping finns människor som levt liv vi i dag knappt kan föreställa oss. Här finns välkända personer och händelser, men också berättelser som hamnat i skymundan. Allt är värt att minnas och lyfta fram.
I den här krönikan vill jag berätta om personer, platser och händelser för att ge Enköpings historia liv och ge er invånare ett bredare perspektiv på vår stad.
Enköping, eller Enescopinge som staden en gång kallades, är en av Sveriges äldsta städer – bara omkring 200 år yngre än Sigtuna. En lillasyster helt enkelt.
Så nu kör vi!
När kylan börjar tränga sig på och vinterkläderna plockas fram tänker jag lite extra på människorna som en gång bodde i dragiga torp med endast en vedspis som värmekälla. I dag vrider vi upp elementen om det blir kallt. Men hur var det för dem som inte hade den möjligheten?
Jag tänker på människor som Lovisa Stråle, vars liv kantades av utmaningar vi knappt kan föreställa oss. En historia om Enköping blir inte komplett utan människoöden, och Lovisa är en person jag har ”snubblat” över många gånger. Nu är det dags att berätta hennes historia.
Hon hette egentligen Lovisa Velén och föddes 1843 i Tillinge socken. Vid födseln förlorade hon sin mor och tvillingbror, och bara sex månader senare dog även hennes far i en drunkningsolycka.
Lovisa utackorderades till en före detta soldat vid namn Stråle. Uppfostran var hård. När det var dags att börja skolan fick hon i stället gå runt på gårdarna och tigga. Efter att ha fått skulden när ett annat barn skadade sig blev hon agad av fostermodern med en het eldgaffel.
Lovisa lyckades sparka sig loss och fly till en närliggande väderkvarn. Tumultet bevittnades av mjölnaren och drängen, som motade bort fostermodern.
Lovisa visste att hon inte kunde återvända hem och flydde därför ut i Ogesta skog. Bara nio år gammal byggde hon en koja av jord och ris. Platsen kallas än i dag för ”Lovisas grotta”. Under dagarna sökte hon arbete på gårdarna och om nätterna sov hon i kojan, invirad i en skinnfäll hon fått av en bondfru. Tidigare hade hon tillbringat många nätter ensam under en bro då hon blivit illa behandlad hemma.
En julafton hittade några drängar från Fånö gård Lovisa i grottan när de var ute för att hugga gran. De tog med henne hem, där hon fick fira jul. Så småningom kom hon till ett nytt hem i Lillsunda, där hon fick en bättre uppväxt och möjlighet att gå i skolan. Där lärde hon sig också att läsa.
Som vuxen arbetade Lovisa bland annat som tjänarinna och piga. I Grillby födde hon två döttrar, Lovisa Eleonora 1871 och Alma Josefina 1880. År 1890 bodde hon med sin yngsta dotter på Håra fattighus.
När arbetet blev knapert köpte Lovisa en gammal häst för 150 kronor och började åka runt på landsbygden för att köpa lump och ben. Affärerna gick bra och så småningom kunde hon köpa en egen stuga i Fanna, som kallades ”Lovisas stuga”. När Folkets park skulle anläggas eldades stugan upp och Lovisa flyttade vidare till en enkel stuga i Litslena.
Den 15 mars 1933 avled Lovisa i en hjärnblödning på ålderdomshemmet i Västra området 15.
Det finns inte belägg för alla uppgifter i Lovisas historia, så vi kan inte med säkerhet säga att allt gått till precis så som berättelsen återger. Men klart är att hennes stuga i Fanna eldades upp. Bilder från den dagen finns bevarade. På den sista bilden sitter Lovisa utanför stugan i Varghälla. Året ska vara 1925.
Lovisa Stråles livsöde är en berättelse värd att bevara. Och det finns många fler historier att upptäcka. Jag ser fram emot att ta er med på fler historiska nedslag framöver.
Foto: Johan August Pettersson
Bildkälla: Enköpings museum
Textkällor: Marie Andersson (tillingetibble.se), Wikipedia, Enköpings museum