”Vi gjorde inget fel – ändå måste vi kämpa för rättvisa”

När Susanne Carlsson fick buksmärtor under hösten 2023, liknande svår ägglossning; vilket hon inte haft på länge, så sökte hon hjälp på gyn i Enköping.

– Där sa man att man efter undersökning oh provtagning inte fann någon cancer eller cellförändringar, men att det kunde utvecklas till det. ”Vi trycker därför på röda knappen; du har vårdgaranti och allt ska tas bort inom fyra veckor.”

"Jag trodde verkligen att jag skulle dö"

Dagen efter ringde Akademiska sjukhuset.

– Då sa kvinnan jag pratade med att jag hade förstadium till cancer.

Susanne sattes snabbt upp för operation.

– Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Ångesten var så stark att jag satte livet på paus, skrev papper med min kompanjon om min del i företaget och såg till att mina söner och hästar skulle vara trygga om jag inte överlevde, säger hon.

Tuff konvalescens

I mars 2024, efter hon tvingats omboka tiden, opererades hon på Kvinnokliniken i Uppsala. När hon vaknade var livmoder, äggledare och äggstockar borttagna. Någon cancer hittades aldrig.

– Jag grät av lättnad när jag fick beskedet.Som aktiv hästmänniska blev konvalescensen tuff. Tre månader fick hon hålla sig borta från stallet. Utöver det har hon fått nya problem – viktuppgång, förvärrad IBS, plötsliga kissbesvär och försämrad ork.

– Jag befann mig ju redan i klimakteriet, men inför operationen pratade ingen om riskerna. Bara: ”Lyssna på din kropp.” Att ta bort allt ökar risken för benskörhet, det fick jag själv läsa mig till.

"Ett hån!"

För den felaktiga operationen fick Susanne – liksom de flesta övriga kvinnorna – 3 500 kronor från LÖF (Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag).

– 3 500 kronor för månader av dödsångest och livslång påverkan är ett hån. Vi gjorde inget fel. Det är inte vi som ska behöva lida och kämpa för detta.

Ett cirka halvår efter operationen ringde en läkare från Kvinnokliniken i Uppsala och var enligt Susanne bedrövad över det hon hade att säga:

– Jag tänkte nu är jag sjuk på riktigt! Men hon berättade istället att jag aldrig borde ha opererats. Det kom som en chock, även om jag i stunden mest kände lättnad över att inte vara sjuk.

När Susanne insåg att fler drabbats började hon söka kontakt. I dag har 58 kvinnor trätt fram, några anonymt, för att stötta varandra och kräva ansvar.

– Det här är 58 övergrepp. Vi ska inte skämmas och vara tysta. Genom att prata om det normaliserar vi, stöttar varandra och visar att det inte får hända igen.

Fast beslutna att få rättvisa

Trots frustrationen försöker hon se framåt.

– Vissa kvinnor säger att de inte längre känner sig kvinnliga. Jag känner inte så. Jag känner mig mer medveten – och fast besluten att vi ska få rättvisa. Alla vi som utsatts har våra unika historier, men vi har en sak gemensamt: vi har blivit utsatta för ett övergrepp. Och vi tänker inte ge upp - tillsammans är vi starka.