Hotet mot friskvårdsgymmet: “Jag lever för att komma hit”

Det är tidig morgon på friskvårdsgymmet på Kryddgården. Först på plats är Jimie Härlin. Han låser upp, förbereder maskinerna och ser till att allt är redo innan de andra deltagarna kommer.

– Träningen är det som håller mig lugn. Jag har mycket oro men när jag är här faller allt på plats. Jag lever för att komma hit, träffa mina vänner och hålla mig rörlig, säger han.

"Blev min räddning"

För fyra år sedan drabbades Jimie av en massiv stroke. Efter fem månader på Akademiska sjukhuset följde en lång rehabilitering, först i hemmet och sedan i vårdens lokaler. Men efter cirka ett och ett halvt år avslutades insatserna.

– De behövde ge plats åt nya patienter. Jag blev i praktiken lämnad åt mitt eget öde. Friskvårdsgymmet blev min räddning, säger han.

Gymmet, som ansvaras av Neuro Enköping Håbo på träningstiderna måndagar och onsdagar 12.00–14.00 samt fredagar 10.00–12.00, är anpassat för personer med neurologiska funktionsnedsättningar. Här finns specialutrustning – men också något som inte går att ersätta: sammanhanget och gemenskapen.

"Går ut över vår hälsa"

Nu hotas verksamheten. Kommunen vill stänga lokalen och flytta verksamheten till en mindre yta i Idrottshuset.

– Det känns värdelöst. Många av oss sitter i rullstol. Det blir trångt och vi riskerar att inte få plats med utrustningen vi behöver. Det går direkt ut över vår hälsa, säger Jimie.

Fysioterapeuten Jan Bolin, som arbetar ideellt på gymmet två dagar i veckan, ser stora risker med förändringen.

– Neurologiska skador är livslånga. De försvinner inte, men de kan förbättras med rätt träning och rätt förutsättningar, säger han.

Han menar att rehabiliteringen i dag ofta är för kortsiktig och saknar uppföljning.

– Man får hjälp en period, sedan lämnas man. Många blir isolerade och mår dåligt. Här får de både fysisk träning och en social gemenskap som är avgörande för att orka fortsätta.

Efterlyser samarbete med kommun och region 

Gymmet fyller därmed en funktion som få andra verksamheter kan ersätta.

– Jag hade två val: ge upp eller kämpa vidare. Det här gav mig en andra chans till livet, säger Jimie.

Samtidigt pekar Jan på ett större, strukturellt problem.

– Den här gruppen syns inte – och då prioriteras den inte. Men vi vet att personer med neurologiska sjukdomar ofta mår betydligt sämre än andra grupper.

Han efterlyser ett tydligare samarbete mellan kommun och region för att säkra långsiktig rehabilitering.

– Med ganska små medel kan man göra stor skillnad. Men då måste man vilja prioritera den här gruppen.

Framtiden för gymmet är oviss. Verksamheten får vara kvar året ut, men vad som händer sedan är oklart.

– Om vi inte kan fortsätta träna är det en oerhörd förlust. Vanliga gym är inget alternativ för oss. Det här är anpassat efter våra behov – det är därför det fungerar, säger Jimie.

Bakom varje träningspass finns en kamp – för funktion, självständighet och hopp.