”Tobbe i spökvärlden” – kapitel 2 och 3
Här är fortsättningen på Enköpingsförfattarens Dan Larsson sista bok ”Tobbe i spökvärlden”.
Kapitel 2: Drömmen
Mardrömmen hade handlat om datorer.
Tobbe hade sett sig själv i den. Förvandlad till en lilleputt hade han befunnit sig inne i sin kasserade gamla Fujitsudator, som stod på vinden. I drömmen var han så liten att datorns komponenter var som jättar omkring honom. Som en myra gick han omkring bland kondensatorer höga som torn.
Han såg händer inne i datorn. Genomskinliga spökhänder, som skruvade, lödde och flyttade om bland hårddiskar och processorer. Plötsligt fanns också hans nya PC där. Den som han själv hade byggt ihop och var så stolt över. Chockad såg han spökhänderna börja koppla ihop datorerna
– Men hallå!! skrek han i drömmen. Fatta att ni inte får röra min nya PC!
Men spöhänderna brydde sig inte – fortsatte bara meckandet. Som om de ägde datorerna och kunde göra vad de ville med dem.
Han drömde att han haft hörlurarna på och hade uppfattat ett avlägset brus. Och plötsligt såg han sig stå på en strand vid havet. Hans ljusa hår fladdrade i vinden. Och ögonen var rödkantade, som om han nyss hade gråtit.
Vågorna, som rullade in mot stranden tycktes uppsluka hans hjärna. Så att allt han kände bara var ett sövande brus.
Så förvandlades bruset med ens till en svag röst, som om någon från jättelångt håll försökte kontakta honom. En ivrig nästan ohörbar röst. Han lyssnade spänt och lyckades uppfatta orden:
– Följ uppmaningen! Gör som händerna visar. Skynda dig! Fort, fort!
Med rusande hjärta hade Tobbe vaknat och suttit stirrig på sängkanten, i det svaga ljuset från datorns standby. Orden i drömmen satt som spikade i huvudet: Följ uppmaningen! Gör som händerna visar. Skynda dig! Fort, fort!
Kapitel 3: Galen?
Fjolligt att bli rädd för en dröm, hade han tänkt. I en dröm kunde ju allt mysko hända. Förresten hade en del av drömmen varit helt okej. Vågbruset vid stranden tillexempel. Innan spökrösten kom och störde, hade det faktiskt känts lika skönt, som vid badplatsen där han brukade ligga och slappa.
Men allt annat då? Att han liten som en myra hade gått runt i sina datorer. Spökhänderna som hade skruvat och kopplat. Och värst av allt: Den ynkliga rösten som hade tjatat på honom!
– Gå och dö! hade Tobbe, yrvaken, utropat och försökt skratta bort oron. Men skräcken förvandlade skrattet till ett hest kraxande… Och fast mardrömmen långsamt bleknade bort hade spökrösten gjort honom så rädd att han trodde att han aldrig mer skulle våga ha datorn påslagen.
Men han klarade inte att vara skärmfri. För han älskade sin PC, och var också skräckslaget nyfiken på rösten. Varifrån kom den? Och varför tjatade den på honom? Och allra värst: Var allt bara inbillning? Höll han på att bli knäpp? Var det sant som mamma gnatade: Att det var farligt med för mycket skärmtid?
– Inte galen, mumlade han. Om jag inte är så enormt galen att jag inte mär-ker det ...?
Tobbe stirrade sig runt i det halvmörka rummet. Om han var galen skulle han väl tycka att allt annat också var galet? Men vad han kunde se var allt ungefär som vanligt: Den obäddade sängen, där han hade slängt ryggsäcken med läxböckerna. Och vid fönstret slokade pelargonen, som han som vanligt hade glömt att vattna. Okej, som vanligt, tänkte han. Men spökrösten ...?
Tobbe flög upp från stolen och drog igen dörren till hallen. Som om nåt kusligt fanns där ute i mörkret. Hade inte ett öga glimmat i dörrspringan? Mot sin vilja var han rädd, skiträdd!
LÄS OCKSÅ:
Dan Larssons sista bok – exklusivt i Ena Håbo-Tidningen: ”Känns fint” – Kapitel 1
