Enköpingsbor döms för djurplågeri
En man och en kvinna i Enköping döms till böter för att ha vanvårdat sina hundar. Enligt domen var hundarna lidande och fick ingen vård av veterinär.
Publicerad
Två Enköpingsbor döms för djurplågeri i Uppsala tingsrätt. En 57-åring kvinna får böter på 3 000 kronor. En 58-årig man döms till böter på 6 600 kronor.
Åklagaren menade att mannen och kvinnan utsatt tre hundar för för lidande utan att det fanns godtagbara skäl genom att inte tillse att hundarna fick vård trots att de var i behov av det.
Hund A var muskelfattig, tovig, mjällig, hade kraftigt förvuxna klor, kraftig tandsten och lösa framtänder.
Hund B var underviktig, tovig, svullen och rodnad runt ögonen, kraftigt förvuxna klor, kraftig tandsten och lösa tänder.
Hund C var överviktigt, hade tovig päls med intorkat sekret, kraftigt förvuxna klor samt lindrig tandsten.
Nekar till brott
Vanvården skedde mellan den 3 september 2024 och den 18 november 2024.
Åklagaren menar att mannen och kvinnan begick gärningen ”med uppsåt eller av grov oaktsamhet”.
Både mannen och kvinnan nekar till brott.
Den 3 september 2024 kontrollerade länsstyrelsen parets djurhållning. Utifrån en bedömning av hundarnas skick förelades paret att senast den 24 september ta hundarna till en veterinär.
Länsstyrelsen blev kontaktade av en distriktsveterinär som den 13 september informerade paret om att det fanns risk för att tänder på hundarna kunde behöva opereras bort.
Ett veterinärbesök bokades till den 23 september, som efter godtagbara skäl bokades om till den 25 oktober 2024.
Vid tiden för besöket uteblev paret och hundarna lämnades inte in. Länsstyrelsen hade ytterligare kontakter med paret som under hösten fortfarande inte tagit hundarna till veterinär. Den 18 november fattades beslut av länsstyrelsen att om edelbart omhänderta hundarna.
Gemensamt ansvar
Tingsrätten finner att mannen och kvinnan haft ett gemensamt ansvar för hundarna, innefattande att skaffa nödvändig kunskap om hundarna och tillgodose deras behov.
Om ekonomiska eller övriga bekymmer om hundarnas dagliga vård medfört ovilja att genomföra veterinärsbesök har det ålegat mannen och kvinnan att ombesörja avlivande av hundarna för att förhindra fortsatt lidande. De har i stället tillsammans och i samförstånd medvetet valt att inte sköta om hundarna eller genomföra nödvändiga veterinärsbesök trots insikt om hundarnas lidande. Underlåtenheten att ta hundarna till veterinär har utgjort vanvård. De döms därför för djurplågeri.
