Enköpingsprästen författardebuterar som 80-åring – efter 56 års skrivande
Antagligen har du läst Georges Orwells 1984. Du är också bekant med ledarkulten runt Kim Jong-un i Nordkorea och Vladimir Putin i Ryssland. Enköpingsprästen Thomas Laghè har funderat djupare och beskriver en alternativ framtid. Eller kanske nutid. Boken tog honom 56 år att skriva.
Publicerad
En framtidsskildring, eller handlar Berenice om något som händer idag – men som vi inte ser?
Vi talar om en nyutkommen bok, och vi talar om prästen Thomas Laghé i Enköping.
Det första utkastet påbörjades redan 1967. Tanken var inspirerad av Georges Orwells ”1984” och Aldous Huxleys ”Du sköna nya värld”.
Strax före jul fyllde den tidigare journalisten och konststuderanden Thomas Laghé 80 år. Bara några veckor dessförinnan hade ”Berenice” lämnat tryckeriet. Varför tog det, förlåt uttrycket, så herrans många år?
Manuset började leva sitt eget liv, och det var spännande till och med för mig vart det skulle led
– Manuset började leva sitt eget liv, och det var spännande till och med för mig vart det skulle leda, berättar författaren själv.
Stora händelser har passerat
Månlandningen, 1969, och Tjernobyl-katastrofen, 1986, var bara ett par av alla de stora händelser som passerade revy när årtionde efter årtionde rullade fram.
– Om jag fortsatt skrivandet hade berättelsen säkert också innehållit AI, alltså artificiell intelligens.
Huvudpersonen, Berenice, växer ändå upp i ett strängt övervakat och teknologiskt samhälle. Hon är själv ett resultat av experimentell genforskning, vars syfte är att utveckla en fulländad människa.
Boken kan ses som en alternativ framtidsversion, men med igenkännbara tecken i vår egen tid.
Den unga kvinnan, som läsaren får följa livet ut, utsätts för en mycket avancerad hjärntvätt, trots att hon inte borde ha några minnen kvar från den värld som hennes förfäder levde i. Alla människor runt henne, liksom hon själv, är provrörsbarn. Någon förälder har hon aldrig träffat.
– Att bli styrda av överheten blir en ersättning, en självklarhet från vagga till grav, berättar Thomas.
Slutet gott, allting gott?
Till saken hör att ingen medborgare i Staden, som också är namnet på staten, blir äldre än 70 år. Därefter går alla in i den eviga mytomspunna ”Glömskan”. Kort sagt, destrueras.
Runt Stadens ledare byggs det upp en kult som för tankarna till Kim Jong-un i dagens Nordkorea eller i viss mån till Putins Ryssland.
– Någonstans kan diktaturens forskare ändå inte radera ut hennes DNA, som innehåller tidigare generationers minnen från en annan tid.
Berenice har en inre gudstro, fast hon inte kan sätta namn på det hon känner.
Till slut leder denna inre röst Berenice att under dramatiska former fly från den övervakade och högteknologiska staden, till en närliggande landsbygd, där häst och vagn ersätter ilsnabba kommunikationer som subtroner och termobilar.
Men tanken tillåts vara fri och människorna lever utan bojor.
Slutet gott, allting gott. Eller?
– Vill nog se boken som ett varningstecken, eller ännu hellre, som ett ämne för reflektion och samtal.
En avslutande tanke från Thomas Laghé:
– Den övervakade Staden är inte enbart elak. Kriminaliteten är avskaffad. Människorna har mat och bostäder. De flesta känner sig trygga. Men ändå, till vilket pris?
